Vägen till EM silvret
Det blir sällan som du tänkt dig och det är något du får lära dig att hantera på bästa sätt som elitidrottare. Tålamod är också en bra egenskap att ha, om du vill nå toppen.
De första tävlingarna i somras gick inte riktigt som jag hade hoppats på, jag stannade på 1.90 tävling efter tävling. Jag kände hela tiden att jag kunde hoppa högre men fick bara inte till det, frustrerande men jag var ändå lugn. På Lag-EM i Budapest fick jag det att fungera lite bättre, jag hoppade 1.94m och hade riktigt bra försök på 1.97m.
Så på Sollentuna GP fick jag äntligen det att lossna, både mentalt och fysiskt. Jag hoppade 1.98m för första gången utomhus (har hoppat det inne, 2008). Sedan försökte jag mig på 2.01m och kände hur kroppen bara gjorde som jag ville! Jag klarade inte, men fick med mig ett bra självförtroende. En härlig känsla, och sommaren hade bara börjat.
Efter mitt 1.98 meters hopp i Sollentuna, började jag få lite känning i min vänstra hälsena. Jag bestämde mig för att stå över kommande tävling, för att få ordning på senan och för att kunna vara i riktigt bra form på EM i Barcelona. Senan började kännas bättre och jag åkte till Paris för att få en sista tävling innan EM. För att känna att kroppen höll för tuff hoppning och att sedan kunna släppa oron över hälsenan och istället ägna all mentalkraft på EM.
Det blev inte så, under inhoppningen kände jag att hälsenan smärtade oroväckande mycket, men jag bestämde mig för försöka. Jag ville så gärna ha ett positivt besked inför EM. Efter första hoppet i tävlingen kände jag att det inte fungerade, det gjorde alldeles för ont. Jag gick direkt till Yannick på läktaren, berättade att jag inte kunde hoppa för fullt och att om det skulle finnas någon möjlighet till att hoppa på EM, var det bara att lägga ner.
Någon timme efter tävlingen, när jag började stelna till, kunde jag knappt gå på min vänstra fot. Hälsenan var öm och vaden smärtade ordentligt. Det började sakta gå upp för mig att det inte kommer bli något EM. Förståndet sa mig att det är bäst att du ställer in dig på det värsta. inget EM. Men samtidigt är det svårt att släppa något som hela mitt friidrottsliv handlade om denna sommar.
Jag bestämde mig för att ändå inte ge upp, om det finns någon liten chans att jag kan hoppa på EM, ska jag ta den. Jag tänkte även att antagligen kommer det inte att fungera och då ska jag inte låta det knäcka mig heller. För det kommer fler chanser.
Lösningen på mitt problem blev att åka till Dr. Müller - Wohlfahrt som har hjälpt många friidrottare i världseliten och som bland annat är läkare för Bayern München. Jag hade aldrig varit där tidigare, men hört mycket om behandlingsmetoden och hur han hjälpt många. Det kändes som ett självklart val att åka dit.
Väl där fick jag en helrenovering av Dr. Müller – Wohlfahrt och hans team med sjukgymnaster och kiropraktor. Efter fyra dagar fyllda av olika behandlingar åkte jag därifrån i avsevärt mycket bättre skick än när jag kom dit. Det kändes som ett litet mirakel. Men eftersom jag inte hade gjort någon utmanande träning för hälsenan, under dessa dagar, var jag fortfarande osäker på, hur det skulle fungera att hoppa höjd?
Efter mitt besök i München åkte jag direkt till svenska landslagets läger i Spanska, Parafrugell. Det var tänkt att jag skulle varit där, tillsammans med resten av landslaget och Yannick, under 10 dagar, för att slipa på formen. Istället blev det 4 dagar.
Men det räckte, andra dagen i Parafrugell testade jag att hoppa höjdhopp, för att kunna avgöra om hälsenan skulle hålla för EM. När jag snörade på mig spikskorna efter uppvärmningen, och gjorde mitt första hopp, sög det ordentligt i hälsenan. Men det var en smärta jag kunde uthärda, och jag hoppade 1.95m, lätt. Det är vad jag brukar hoppa på träning, när jag är som bäst. En stor sten, lyfte från mitt bröst!
Jag bestämde mig för att nu finns det inget, som kan stoppa mig. Jag ska till EM och där är det allt eller inget som gäller! Jag har nog aldrig känt mig så målinriktad, som inför detta mästerskapet. Två dagar senare, åkte jag in till EM staden Barcelona, tre dagar innan kvalet.
Kvalet är alltid pirigt. Jag visste att jag var tvungen att vara sparsam med mina hopp, med tanke på att hälsenan även skulle klara av en Final. Så jag gick in högt 1.87m och tog sedan kvalhöjden 1.92m i andra försöket. Skönt, jag kunde hoppa utan någon smärta alls, och jag var i final! Underbart…
Finaldagen kom och jag var rastlös, jag brukar inte bli rastlös! Som friidrottare måste du vara duktig på att vänta ,och jag har lärt mig att fördriva tiden utan att bli rastlös. Men i detta fall var det ett härligt tecken, för jag kände att jag hade något på gång. Jag längtade efter att få börja tävla.
Yannick och jag, gick igenom hur höjningsschemat såg ut inför Finalen, och vilken höjd jag skulle gå in på i tävlingen. Jag kände att idag får det bära eller brista, jag måste våga vara tuff. Ska jag kunna hoppa högt kan jag inte slösa energi på låga höjder. Lika bra att gå in högt, antingen så håller det eller inte.
Jag bestämde mig för att gå in i tävlingen på 1.89m och sedan hoppa enligt höjningsshemat: 1.92m 1.95m 1.97m 1.99m + 2cm. Jag hade aldrig tidigare börjat en tävling på en så hög höjd, så jag var lite nervös.
Jag rev mitt första försök på 1.89m, och tänkte, det här kanske inte var så smart ändå. Men jag redde ut det, och klarade det andra försöket. Nästa höjd 1.92m, hoppade jag över i första och 1.95m i andra försöket. Jag visste att klarar jag 1.97m ligger jag riktigt bra till.
Första hoppet på 1.97m var en riktig pärla, och mitt livs hittills bästa hopp, jag kopplade verkligen greppet om en medaljplats. Inför sista hoppet på 1.99m visste jag att bronsmedaljen var säkrad, oavsett om jag klarade eller inte! Jag hade ett EM BRONS!!! Men jag var inte nöjd med att ”bara” ha hoppat 1.97m så jag flög över 1.99m i mitt sista försök och satte personligt rekord!
Så härligt! Det kom en halv tår… innan jag kände att jag ska bara över 2.01m meter idag! Nu står jag här i mitt livs form (hittills) och jag ska inte slarva bort den möjligheten! I andra försöket gled jag över, jag kan inte beskriva hur härligt det kändes, jag förstod inte riktigt vad som egentligen hände. Att bronset blev ett silver förstod jag inte med en gång! För mig var det bara så stort att få ta mig över 2.01m och att ta en medalj! Att sedan få dela glädjen med Yannick och med mina föräldrar som satt på läktaren och hejade var underbart!