Träning och kärlek
Efter en höst med riktigt bra träning. Bättre än på flera år, detta för att kroppen har varit hel och frisk. Såg jag fram emot vårt återkommande Sydafrika läger, med spänd förväntan inför vad jag skulle kunna prestera när formen kom.
I slutet av december landade vi i Kapstaden, underbart att få lite sol och värme på sin vinterbleka kropp, och känna hur energin och inspirationen bara exploderar inombords och vill ut.
Träningskvalitén höjs för att komma i form till inomhustävlingarna. Denna perioden är lurig. Det är lätt att få småskador eftersom belastningen på kroppen blir högre, och precis i övergången till en tuffare typ av belastning/träning gäller det att lyssna på kroppen.
Jag hade en plan för det och jag lyssnade på signalerna kroppen gav mig. Min vänstra hälsena som jag hade mycket problem med i somras, gjorde lite onödigt ont. Det krävdes mycket behandling för att kunna träna på ordentligt. Men den höll sig på rätt sida gränsen, med hjälv av massage och annan återhämtning. Jag hoppade inte några makalösa höjder, men all träning på hög intensitet vet jag ger resultat på sikt.
Vi åkte hem från sydafrika och gick på idrottsgalan, jag var nominerad i kategorin årets prestation. Kul att få klä upp sig lite, istället för att alltid synas i träningskläder… Det blev inget pris, men jag såg istället fram emot en rolig inomhussäsong
Några dagar senare åkte Yannick, jag och stora delar av världens höjdhoppselit till Tjeckien. För att göra ett par höjdhoppsgalor. Inför resan var jag nervös och spänd, jag hade inte hoppat så högt på träningen och inte heller känt det härliga lyftet på något träningspass.
Hade inte några stora förväntningar på första tävlingen, mer än att bara göra den… för att sedan ha något konkret att förhålla mig till. Det är alltid annorlunda att hoppa på tävling.
Jag stannade på 1.88m, helt kasst resultat. Men jag tyckte mest det var skönt att ha gjort tävlingen. Under tävlingen började min högra hälsena ömma ganska mycket (min ”friska” sena), jag tänkte att det inte kunde vara något allvarligt eftersom jag inte känt något tidigare. Två dagar senare var det dags för ny tävling. Yannick och jag hade kommit fram till en teknisk detalj att fokusera på. Som antagligen skulle ge lyftet i upphoppet, som jag inte riktigt hittat hittils i år.
Jag värmde upp, lite öm i senan men ändå okej. Gjorde några inhopp och kände att jag hittade en helt annan känsla än sist. Så här ska det kännas! Testade att hoppa på 1.90m och jag tog det utan problem, och efter det hoppet fick jag en härlig känsla av lugn och glädje i hela kroppen! Idag kan det bli högt. Satte mig ner för att vänta in tävlingsstarten och min tur.
Första stegen i ansatsen känner jag att det drar till i min högra sena och jag avbryter hoppet.
Visade sig senare att det inte blev något mer tävlande för mig denna vintern, snopet. Så typiskt när den ena hälsenan läker tar den andra vid. Men så är det, det gäller att lösa de problem som uppstår och att ha tålamod.
Efter incidenten i Tjeckien, bestämde jag mig som i somras för att försöka få hälsenan att bli bra, så snabbt som möjligt. För att göra ett försök att vara med på inne-EM. Jag ställde in mig på att tävla, förberedde mig mentalt. Fick all möjlig behandling för att påskynda läkningen, och tränade alternativ träning på bästa sätt föra att ändå behålla min hoppform.
Två veckor innan EM testade jag att hoppa tufft på träningen för att avgöra om den höll eller inte. Jag kunde inte springa på så tufft som jag brukar i ansatsen, men jag bara flög. Fick en otroligt härlig känsla, kroppen kändes så lätt. Jag hoppade högt över 1.90m och nära att klara även 1.95m. Men i det hoppet kändes det lite för mycket i senan. Insåg att det inte kommer kunna gå att hoppa något mer under inne-säsongen.
Men den härliga hoppkänslan, jag fick under det passet har jag kunat leva på nu när jag har försökt få ordning på hälsenan. Det har blivit några veckor med riktigt lugn träning för att få senan att bli bra igen, den är fortfarande inte bra men nu börjar det verkligen gå åt rätt håll, äntligen. Men jag tar inget för givet, en dag i taget.
Såklart var det väldigt tråkigt när jag insåg att det inte blev några fler tävlingar, för det är det jag tränar för. Jag vill hoppa ännu högre och uppleva den härliga känslan av att vara i toppform , att gå in på en fullsatt arena och känna publikens stöd, det är häftigt. Och nu blev det inget med det denna vintern, tyvärr. Men istället blev det Bröllop.
I somras bestämde Yannick och jag ett datum för vårt bröllop, och lördagen den 12 mars gifte vi oss. Här hemma i Göteborg, i skansenkronan. Vi hade en underbar dag tillsammans med familj och vänner. Det blev verkligen precis som vi ville ha det om inte bättre, och det känns härligt och mysigt att nu vara Fru Green-Tregaro. Skönt att få släppa alla tankar på idrott och prestation ett tag, och bara njuta av kärleken. Fantastiskt att få uppleva värmen, glädjen, stoltheten och all kärlek från familj och vänner.