Historia
Jag heter Emma Anna-Maria Green och är född den 8 december 1984 i Göteborg. Jag bodde mitt första halvår i Bergsjön. Sedan flyttade jag till Partille där jag och min familj, mamma Maria, pappa Lennart och lillebror Erik bodde fram tills jag var 6 år. Därefter flyttade vi igen, till Särö. Där har jag bott fram tills i höstas (2005) då jag och Yannick flyttade ihop. Så nu är jag tillbaka i Göteborg.
I skolan, speciellt grundskolan har jag alltid varit den lilla blyga och snälla flickan som inte skulle kunna komma på tanken att göra något bus. Eller snarare, jag vågade inte göra något man "inte fick". Jag har alltid skött skolan bra, har väl haft varken svårt eller lätt för mig. Sådär vanlig helt enkelt, lagom bra. Det var nog på gymnastiklektionerna i skolan som jag kände att jag hade talang. Speciellt när vi skulle springa eller hoppa. Då kände jag mig genast hemma. Jag längtade alltid tills det stod friidrott på schemat.
Den det dröjde ändå ganska länge innan jag började med friidrott. Anledningen var att det var andra sporter som gällde i Särö. Jag började med gymnastik när jag var 7 år och höll på med det i fyra år. Jag spelade lite fotboll, men upptäckte snabbt att det inte riktigt var min grej. Men till sist hittade jag rätt. Som 12åring var jag med på en friidrottsskola som IF Rigor i Kungsbacka arrangerade under två sommarveckor. Jag kommer inte riktigt ihåg alla detaljer men efter de två veckorna ville jag börja träna på riktigt. Först var jag med IF Rigor och tränade, men eftersom det bara var träning en gång i veckan och ungdomsverksamheten inte var så bra bytte jag till Ullevi FK i Göteborg efter knappt ett år.
Det var en större klubb där det fanns bättre förutsättningar. Så vid 15 års ålder tränade jag cirka 3 pass i veckan. Den största anledningen till mitt stora intresse var nog framförallt alla kompisar jag fick, som såklart också delade mitt stora intresse. Det gick väldigt bra för mig, jag började träna mer och mer och blev mer medveten om vad träningen gällde. Jag lärde mig vad som krävdes av mig för att jag skulle kunna bli bättre. Jag tvekade aldrig på att det var friidrott jag ville satsa, även om många av mina träningskompisar slutade allt eftersom.
När jag var omkring 16 år började jag träna med Yannick, först några gånger i veckan men efter ett tag började jag träna helt med honom. Det blev efter hand mer och mer seriöst, både för att jag blev äldre och kände att jag ville satsa men också för att jag började träna i en träningsgrupp som alla strävade efter samma sak att bli bättre. Man kan väl säga att det var nu min elitsatsning började. Efter ett tag bytte jag även klubb till Örgryte IS. Eftersom nästan alla mina träningskompisar tävlade för ÖIS kände jag att jag tillhörde ÖIS mer än Ullevi FK.
Det finns även fler anledningar till mitt friidrotts intresse. Jag kommer från en friidrotts familj, både mamma och pappa tränade friidrott när dom var yngre. Även om de inte tränade på samma nivå som jag gör, så gjorde det nog att jag fick upp ögonen för friidrott ganska tidigt. Mina föräldrar har aldrig tvingat mig att börja med friidrott eller någon annan sport, men alltid uppmuntrat både mig och min bror att träna. Det tror jag är väldigt viktigt, det ska vara roligt att träna när man är yngre, och man kan aldrig tvinga sina barn till att tycka något är roligt. Jag kommer ihåg att jag och min lillebror ofta hade våra egna små friidrottstävlingar mot varandra. Vi hoppade längd, sprang alla möjliga olika distanser, stötte kula, sprang häck, och såklart hoppade vi höjd. Jag är definitivt uppväxt med friidrott. Så det är väl inte så konstigt att det är just friidrott jag älskar!